GARDEROBSGRUBBEL & BYRÅBEKYMMER

Jag fick mig en sån där påminnelse på Facebook idag , ni vet "för bla bla år sen idag så.." och idag är det 4 år sedan jag lades in på sjukhus med båda lungorna fulla med blodproppar, lungemboli där jag sedan låg tre nätter varav en med så enorma smärtor och jag trodde att jag skulle dö.

Det där satte sig så hårt psykiskt på mig. Inte själva "nu dör jag"känslorna men smärtorna och rädslan och den enorma känslan av ensamhet jag kände en av nätterna när tid och rum bara försvann i dimmorna av plågor och så en snedtändning på morfinet.

Jag är fortfarande märkt psykiskt av det även om det bleknar allt mer. Men jag är ju också märkt på ett annat sätt, ett sätt som inte bleknar utan bara blir starkare och starkare. Och det är dels lusten till att vilja leva och att fylla livet med saker, resor, upplevelser men framförallt att värdera MIG SJÄLV högt och kanske mest. Att JAG är värd att få må bra, njuta av det goda livet och få leva så som jag vill . Säga Ja till det jagvill och nej till vad jag vill. Inte låta mig bli trampad på eller svälja vad skit som helst. Inte längre vara den som bara förlåter gång efter gång bara för att bli trampad på igen. Eller vara för feg eller snål för att inte göra nya saker, se nya platser eller tvärtom - se det som bortslöseri med tid lyssna på samma låt 15 gånger på raken eller se om Sex and the city för 658e gången ...för det är vad jag vill fylla mitt liv, min vardag, min tid med som räknas. Jag är den som får ta störst plats i mitt liv och sen dom som respekterar och värderar mig för den jag är.

Jag vill aldrig någonsin gå igenom några proppar igen, men jag får väl ändå kanske någonstans vara småtacksam för upplevelsen hur traumatisk den än var eftersom den ändå gav mig ...hmm MIG.

Jag har lagt över en halv månadslön på drömväska, jag har sett till att äntligen ta mig till Rom, jag har unnat mig lyxiga solresor på 5stjärniga hotell, jag har lärt mig lyssna på kroppen och uppskatta den , jag köper löjligt mycket hudvård, jag har satsat mer på konsten och tecknandet, lyssnar mer och mer inåt vad det är jag vill och hur och jag känner mig starkare och tryggare. Och jag har (nästan) helt slutat bry mig vad andra eventuellt tycker om mig och särskilt dom som inte kan säga det rakt till mig.

Sen har kroppen min just idag dessutom tydligen bestämt sig för att fira 4årsdagen av propparna tillika 4årsdagen då som p-pillerfri med ett mensflöde utan dess like.

Jag har redan publicerat texten på instagram men kände att jag vill publicera det här med för ärligt talat är jag så trött på allt dömnde, bedömande, förutfattande meningar och nedvärderingar inlindat i "välmenande" råd och jag är så ofantligt än mer trött på att en kvinna inte bara kan få vara..sig själv , äga sig själv sin kropp och vad den står för eller inte står för alls.

A bikini and my body , nothing more nothing less.

Löpning är den enda träningsform jag gillar så jag springer, flera gånger i veckan året om. Men jag kan också skita i det totalt vissa veckor. Men jag springer. Jag är totalt ointresserad av andras sträckor och distanser och tider och ingen har att göra med mina. Jag behöver inte råd eller tips om hur jag ska bli bättre på det eller att jag borde göra si eller så. Jag springer. Punkt.

Jag älskar mat särskilt kolhydrater -pizza,pasta, mackor ...och ost. Jag äter choklad varje dag och jag dricker vin. Jag är nog varken tjock eller smal även om jag givetvis har dagar då jag elakt säger till spegelbilden att den är fet. Ja det är nästan som att det sitter fastspikat i generna att jag bör säga så till mig själv och skämmas de gånger jag säger till den att den är snygg.

Och beroende var jag är i menscykeln så spökar ju hormoner hejvilt och är det konstigt om man blir knäpp i skallen ibland när man på en och samma dag blir frågad om man är gravid för att sen höra att man gått ner i vikt? Detta eviga bedömande.. men tja min kärlek till mat övervinner alltid ”hatet” till eventuella valkar och det är min fulla rätt och än mer skyldighet att både älska min kropp för vad den klarar och för vad den är . Jag har hittat en för mig bra balans med in/ut året om . Inga ”nya tag” eller hets eller quickfixes. Jag har min så kallade beachbody året om.
Jag är snart 37 år och jag har rynkor och bristningar och slapp hud här och var men jag har också fast hud och muskler här och var och 9 månader om året kör jag massa syror och krämer och serum för att jag älskar hudvård och det utan att ha en önskan om att se ut som 20 igen (gud nej)... och 3 månader om året solar jag som en tok och får pigmentering i nyllet.

Är det varmt har jag mindre kläder på mig och är det kallt mer. Logiskt.

Jag har ekonomi till att betala elräkningen och kan ha varmt och gott inne om vintern so hey jag behöver inte vara fullt påpälsad inomhus. Jag längtar aldrig efter stickat och sockor.
Jag har aldrig läst att det är lag för en kvinna att hon måste bära bh även om det i vissa situationer är av bekvämlighet rent supportmässigt att ha en, men nej jag kommer inte bära en för att det ska vara bekvämt för andra.

Vi människor och ja framförallt kvinnor vi bedöms och vi döms hela jäkla tiden. För allt vi gör och inte gör , vad vi borde göra och för hur vi ser ut och inte ser ut. Vi placeras in i fack. I min konst och i mitt egna liv och sociala medieflöde vill jag bara skapa en plats där man som kvinna har rätt att finnas, rakt uppochner precis som du är. Oavsett om du är size xxxxxxl eller xxxxs och alla storlekar däremellan. Att en bikinibild är just bara det och varken nåt behov av att få massa komplimanger, dickpics eller höra att man borde klä på sig eller borde ha privat konto. Att man inte ska behöva tänka efter huruvida de där stackars bröstvårtorna råka vara styva eller ej på en bild ... ja hur är det ens möjligt att de där näsborresmå plupparna kan orsaka så mycket förakt, mansgrisbeteende och obekvämlighet? Jag begriper det inte..
Jag är en vuxen kvinna som bara vill leva och ha det gott på mina villkor och att min kropp är min och bara min och rätt att så få vara. Med eller utan bh. Med eller utan smink. Oavsett vikt eller klädstorlek. Med brister och bristningar. Och nej jag slutar inte vara feminist bara för att jag får hugg i ryggen av andra kvinnor . Att män däremot tar sig rätten att skicka bilder på sitt kön det bara stärker mitt engagemang och vetskap om att vi har såååå lång väg kvar att vandra.
Sammanfattningsvis . Jag äter. Jag andas. Jag rör på mig. Jag lever. Jag finns till. Jag njuter. Jag är. Sen vad ni lägger in för värderingar etc i det...tja det har inte så mycket med mig att göra i slutändan.

Ja nästa söndag går Sverige till val. Inget av blocken har direkt någon egen majoritet och SD har växt ytterligare sedan förra valet.

Jag vet inte om jag tror på att "omvandla" redan trogna SD-anhängare då jag väl tror att alla som just sympatiserar med dom vet av vilka anledningar de gör det. Tror liksom inte att det är någon nyhet eller chockerare eller dealbreaker att det finns stora portioner rasism, främlingsfientlighet, nazistiska och homofobiska inslag i deras politik, historia och partiprogram.

Däremot är det ju viktigt att förebygga att det blir fler anhängare och att missnöjespartier och högerextrema krafter får fäste.

Jag är egenföretagare. Jag är anställd med fast anställning. Jag har huslån ihop med min sambo som också har fast anställning. Vi är hyfsat friska. Vi har inga barn. Det går ingen nöd på oss. Och rent personligen kanske det inte märks av så jättejättemycket huruvida det är Löfven eller Kristersson som är statsminster.

MEN!

Jag har aldrig röstat enbart med tanke på min egna situation eller plånbok. Jag har alltid röstat med hjärtat och hjärnan för det samhälle jag tror är bäst för störst mängd medmänniskor.

Alla kan inte vara småföretagare. Många måste vara anställda och jag vill ha ett samhälle med trygga anställningsformer. Jag är för LAS och tycker många gånger att den smutskastas så jäkla konstigt utav högern. Nej till att anställda ska hoppa runt på massa provanställning, vikariat etc hur länge som helst och gå miste om tryggheten en fastanställning ger. Jag vill inte se att ingångslöner och minimumlöner hela tiden sänks. Jag är så tacksam för vad arbetarrörelsen, facken och de röda gjort för arbetare genom tiderna.

Att arbeta är heller inte det enda som definierar dig som människa eller vad hela livet går ut på. Jag tror starkt på ett friskare och sundare samhälle med sex timmars arbetsdag och på sikt med det även få in fler i arbete.

Jag vill inte se en politik som inskränker aborträtten eller en statsminister som först år 2018 vågar säga att han är feminist.

Jag tror på kvotering för kvinnor på arbetsplatser och i styrelser för lets face it, vi har provat utan och nja män väljs fortfarande i högre grad än kvinnor trots mindre kompetens.

Jag tror inte på att stänga massa gränser och skapa "vi och dom" och jag tycker det är helfel när man ställer två utsatta samhällsgrupper mot varandra så som att jämföra invandrare mot pensionärer. Jämför uppåt, det är där snedfördelningen sker.

Jag tror inte att vinster inom välfärden på sikt skapar något bra vårdklimat.

Jag tror på att betala skatt så att om eller när du blir rejält sjuk så ska du inte direkt behöva tänka på sjukvårdskostnaderna ala USA eller att grundskola och vidareutbildning ska bli en klassfråga.

Jag vill se aktiv feminismfrämjande politk med likhet för alla som mål.

Miljöpolitiken måste bli än mer prio.

Sammantaget ger mina värderingar och vad jag tror på återigen att jag kommer lägga min röst på Vänsterpartiet i alla tre valen. Så jag kan bara hoppas att det återigen blir en rödgrön regering , med Löfven som statsminister och att Jonas Sjöstedt får än mer att säga till om kommande mandatperiod och att det enda riktiga miljöparti vi har får fortsätta i regeringsposition för vår planet som brinner.

Nä men om jag skulle ta och göra ett försök (igen) att damma av den här gamla bloggen *host host*.

Senaste inlägget jag skrev handlade visst om riksdagsvalet och oron inför det och det är nästan två månader sedan nu. Och tja med facit i hand är ju läget kring just den biten minst lika oroligt ännu eftersom det där med en ny regering bara hänger i luften. Vet inte hur många gånger om dagen jag uppdaterar nyhetssajter för att se om det blivit någon lösning.

Nåväl.

Nu är det helg. Det är fredagskväll och jag har ledig helg på G. Igår stämplade jag ut på jobbet efter 7 dagar på raken med 9-10timmarspass. Idag har jag haft två plåtningar, tappra familjer -gravida, små bebisar, små barn som trotsade den råkalla kylan som bara kommit denna vecka som en liten käftsmäll efter förra veckans otroliga brittsommar då jag gick i shorts.

Men plåtningarna gick bra och efteråt kom jag ut på en härlig löprunda. Trodde inte benen skulle orka efter alla långa jobbpass men kändes som jag flög fram och medan snoret rann och kylan bet i kinderna och smått iskallt regn började väta ner mig infann sig den totala löparglädjen.

Och nu sitter jag här i soffan bland tända ljus här och var, invirad i sambons stora badrock, efter en varm dusch , sippar på ett glas vin och skall strax inmundiga diverse plockmatsdelikatesser.

Hejhej Fredagskväll!

Abstrakt målande har inte legat för mig alls. Nån målning nån gång har blivit däråt men annars har det varit väldigt figurativt och tydligt föreställande. Kvinnor, djur, fashion, starka klara färger, djungel, lyx.

Så vankades det återigen årets upplaga av "Konstnatten" här i min hemstad. Den helg på året då jag ställer ut. Mina teckningar, mina foton, mina tavlor. Sista i helgen i september..Oh månaden innan så började jag bara lite planlöst medan nån målning torkade , en annan påbörjad och jag kände mig lite "fast"...att bara börja leka med färgerna.

Ingen tydlig bild alls framför mig. Bara ett intet.

Och nånstans där landade jag. I en väldigt behaglig bubbla. I en ny värld och i ett nytt landskap.

Abstrakt.

Nåt som inte föreställer nånting alls men samtidigt en hel massa.

Och det är även här jag känner att mitt mitt målande och mitt fotograferande möts. Jag kommer mer och mer ifrån att vilja plåta människor och bara plåta natur, min värld. Det jag ser, det jag inte ser, det jag vill se.

Något mellan verklighet och drömmar.

"In my Dreams" akryl + sprayfärg. 50x40 cm, Original såld.

Så fort sommaren är över och timmarna i solen blir färre och färre och ned till i princip nada plus ett jäkla svängande i väderlek ja då kommer alla blemmor, pormaskar, fnas och knas tillbaka..som ett brev på posten höll jag på att skriva men nja mina hudproblem är raskare och mer tillförlitliga än Postnord så det vore en väldigt felaktig jämförelse.

Under sommaren är det solskydd, rengöring och serum och sol sol sol.

Nu får jag gå på det tunga artilleriet fram till maj. Niacimider, AHA BHA, snigelsekret, essenser...syror syror syror och fukt fukt fukt. En och annan ansiktsolja, masker över natt, peelings..och ja en del antirynk.

I afton testade jag för första gången den beryktade "Blodsmasken" från The Ordinary. 30% AHA - Hallå!

Mumma!

Och det pirrade och stack härligt gottigt i huden av denna. Och ja jag ska vara ärlig, en del av mig hade förhoppningen att pormaskarna liksom bara skulle ramla av näsan och följa med sköljvattnet.

Självklart hände inte detta. Men den toala kämsla efteråt är en klarhet och en renhet.

Så den tänker jag absolut köra med de rekommenderade max 2ggr/vecka nu ett tag framöver om den fortsätter kännas bra.

Jag har sälkerligen enligt många ett osunt förhållande till solen under sommaren. Och säkerligen går det inte ihop för många hur jag kan ligga där och steka i 8-10 timmar om dagen för att samtidigt hålla på med just serum antiageprodukter etc.

Men för en som levt med problemhy större delen av livet och lidit enormt psykiskt på grund av det...och får en lucka på max 3 månader om året då problemen inte existerar nämnvärt alls och dessutom känner sig som snyggast med en bränna..tja då är det sunt för mig.

Resten av året får jag göra det jag kan för att försöka ha den lelle huden i så bra skick det går. Men det är sjuttsingen imnte lätt när man både kan ha böldutbrott och stramande hud på en och samma gång.

1111

Elfte november

I år Fars Dag

Tydligen också nåt kommersiellt "singles day".. men äsch det enda värt att fira 11/11 är ju 100årsdagen av vapenstilleståndet av Första världskriget och så Leonardo DiCaprios och även min födelsedag. Hipphipphurra!

Några år på raken nu har jag spenderat födelsedagen i hufvudstaden med min sambo. Bott på hotell, ätit gott och unnat mig nån dyrgrip...ny kamera..en vuittonväska. För två år sen var det snökaos i Stockholm. Förra året regnade det och min Vuittonpåse fick en egen poncho.

I år valde vi Göteborg , men fredag-lördag så årets födelsedag har spenderats i hemmets lugna vrå.

Prosecco och omelette till frukost innan lite fotojobb. Därefter lite lunch med de närmsta och sen bara gött soffhäng och netflix.

En jättelugn födelsedag och göteborgstrippen var mysig och kärleksfull.

Jag tror 37 blir ett bra år.

God söndagskväll på er blogosfären! Hoppas ni haft ett skönt veckoslut.

Även denna helg spenderades i Göteborg för min del. Denna gång med min bästa vän för en hotellnatt, stros, tjöt, vin, shopping men framförALLT : No more fucks to give med Mia Skäringer.

Ojojoj så bra det var.

För det första var den rent visuellt så jäkla snyggt gjord! Sto reloge för det. Men för det andra och viktigast så var det en så tight och jäkla viktig tvåtimmarsshow. Perfekt avvägning med sångnummer, en hel del "enkel" skratta-rakt-ut-humor men också allvaret och mökret.

Om att vara kvinna, inte vara kvinna. Om att få ha rätten till sig själv och sin kropp och att det är ingen annans rätt någonsin att vare sig objektifiera den eller sexualisera den eller sätta den i olika fack .

Din rätt att bara få vara. Din kropps rätt att bara få vara.

Det får vara nog nu. Med bodyshaming. Kvinnoshaming. Sexualisering. Självhart självskadebeteende. Att så mycket bara blir förlåtet och accepterat om du har en snopp mellan benen men aldrig är ok om du inte har det.

Det måste bli ett slut på det här med att kvinnokroppen ständigt ställs i en sexuell kontext. Att du alltid ska stämplas som kåt, villig och uppmärksamhetssökande beroende på vad du har på dig eller inte. Den här helt ofattbara konstiga laddningen den kvinnliga patten och bröstvårtan har. En kroppsdel både män och kvinnor föds med. En kroppsdel som kommer i alla storlekar och former. När ska det avdramatiseras?

Därför blir jag bara så extra less. Jävligt less när en som Johanna Toftby, ja jag vet inte antagligen vil göra nåt försök till provokation antar jag, genom att göra en grej av offentlig amning som något för henne störande, nåt hon äcklas av särskilt om barnet inte längre är ett spädbarn. För det var tydligen ok upp till den ålder hon själv ammade sina barn...alltså det här med att sätta någon egen moralisk måttstock som sedan skall gälla generellt utefter vad man själv har gjort..jisses. Den här typen av människor som sätter sig lite "över" alla andra och inte kan se bortom sina egna referensramar och bara bestämt att de har rätt och sedan dömer ut övriga som inte är exakt så.

Men åter till Mia Skäringer. Det var mest Mia i showen men hennes två ytterligheter i form av Tabitha och Gulletussan var också med. Tabithas mentalitet och självsäkerhet är ju vad de flesta av oss borde sträva efter. Många av oss bär nog tyvärr mer på Gulletussans osäkerhet, så in i bomben nedtryckt av åratals patriarkala strukturer om hur vi kvinnor "borde" bete oss och behaga. Ta bort vår egna identitet och sätta mannen främst och först.

Vilket mörker Gulletussan är under det glättiga.

Vilket jag hoppas, på ett sätt att alla kvinnor kan relatera till för att antingen bryta sig loss från det eller aldrig själv hamna där i.

Så för igenkänning och kanska Eurekakämslor att göra nåt åt det hoppas jag så många kvinnor som möjligt ser den. Sen kan man ju bara hoppas att så många män som möjligt också ser den, borde se den...för att FATTA.

Så var vi då inne i december och knappa tre vecor kvar till julafton. Jag hade turen att jag var ledig i helgen och kunde sedvanligt sätta upp gran och tokpynta den första och andra december. eller ja en av två granar är uppe. Vi väntar på tapetserare som ska fixa vardagsrummet - tog mig bara 1,5 år att bestämma mig för en ny tapet...nåväl. Så har inte känts som en idé att sätta upp granen där, men funderar nu på att sätta den i hallen istället, så länge. För visst kan man inte ha för mycket pynt och för mycket julkänsla?

Då jag jobbar kommande helg så är jag nu ledig mitt i veckan, eller ledig - jag sitter med teckningsjobb, men det kan jag ju sitta med och ändå njuta av julmusik och doften av ljus med "christmas scent". Njuta av långfrukost och se en julfilm varje dag. Netflix har ju en hel "Glittret i Granen"kategori. Men mina absoluta julfilmsmåsten spar jag till dagarna innan jul för att riktigt hamna i stämning och då är det "The Family Stone" och Beverly Hills 90210 julavsnitt från 1993.

Näpp...nu ska jag nog allt ta och klä den andra granen ändå.

Så äro vi då här, dagen före julafton!

23e december, dagen jag gillar näöstan mer än själva julafton. I år är jag ledig både jul och nyår , så skönt.

Senaste veckan har jag diock dels legat hemma sjuk i någon flunsaförkylnings och dels har det varit målare/tapetserare här..äntligen. Alltså det här med hantverkare...tid..planering..herregud får kli i kroppen bara jag tänker på det..och att efter dels ha flyttat i juletid 2 ggr samt kaosartade renoveringen av fönster och fasad för 2 år sedan ville jag aldrig någonsin ha hit hantverkare i juletid igen...men så blev det så ändå.

Och färgen den sprack, något de aldrig sett förr så de fick spackla om flera gånger ovanpå färgen. Och tur i oturen att jag låg hemma sjuk och kunde se att tapetseraren satte tapeten uppochner och kunde säga stopp efter 2 våder...men ja..det blev så bra. Äntligen känns tv-rummet verkligen som hemma och nu ska jag ta ett glas bubbel och se mitt absoluta julefilmsmåste no1 : " Walsh family christmas". Julavsnittet från Beverly Hills 90210 från 1993. Nu är det jul!

Så var julen över och jag har jobbat tre dagar för att nu få vara ledig i nästan en vecka. Vilken lyx!

Julen var mysig och lugn med lite firande hos svärföräldrarna och lite hos bror och svägerska med brorsbarn, mina föräldrar och svägerskans syster och svåger.

Kvällen spenderade vi hemma , bara jag och Stefan och bytte lite klappar då och då. Och jag har återigen blivit så bortskämd. Av alla.

En favoritklapp blev verkligen den här gula blommiga morgonrocken från Topshop jag fick av Stefan och förutom när jag har haft jobbkläder på så har jag bott i den. Älskar den!

Och jag känner att nu, nu får min lilla inre lyxbohem äntligen så leva ut till fullo. Nya blommiga tapeten, blommiga rocken , rutiga pyjamasbyxor , bubbel eller rödtjut och så bokplöjande.

Så underbart!

Ja så lider då ännu ett år mot sitt slut och ett nytt skall ta vid. Jag tänker väl inte göra någon megasummering av året. Det började ganska segt och slitit med långdragen bronkit och akuten men så blev det maj och sommaren kom och höll sig så fast i månader. Värmen, hettan, ljuset.

Herregud som jag njöt. Två Greklandsresor blev det utöver evigt poolplaskande i trädgården. Rhodos med mamma och Kreta med Karin. Lyxig allinclusive med swimuppool och bara avkoppling och fritt från måsten.

Nybyggd veranda på framsidan av huset och långa sköna sommarkvällar på altanen. Göteborgstrippar, Halmstad, strand, Stockholm och varadgen i sig med Stefan.

Även om sommaren grumleades lite av väldiga menstruella problem, med konstantat blödningar i flera veckor, smärtor och att jag nu halvåret efter äntligen fått remisstid till gyn så njöt jag till fullo av just sommaren då en total sommarälskare som jag inte kan önska sig en bättre sommar rent vädermässigt boendes i Sverige.

Jag har satsat än mer på min konst och tecknande, fått uppdrag världen runt, sålt tavlor och ställde återigen ut under Konstnatten.

Jag fortsätter att väckas och ahaupplevas av framförallt feminism/jämställdhet/ojämställdhet/patriarkala maktstrukturer.

Jag har inga jättelöften inför nya året och absolut inga om vikt eller träning eller sådant.

Kommer fortsätta äta pizza och choklad när jag vill och fortsätta med löpning när jag har lust till det.

Däremot kommer jag fortsätta med att vara snäll mot mig själv och framförallt känna mig VÄRD.

Värd det bästa.

Värd att bli älskad. För den jag är. Rätt att få vara den jag är. Fortsätta stå på mig och inte låta mig tryckas ned . Jag vill försöka fortsätta vara en fri själ och inte formas av hur andra tycker jag ska vara, tycka eller tänka.

Jag ska läsa böcker. Jag ska fortsätta kampen på e sätt jag kan mot patriarkatet. Stå på mig som kvinna , medkvinna, medmänniska.

Av varje motgång eller var gång man känner sig sviken eller orättvist behandlad så kan man dra lärdom, både om andra men också om dig själv hur du väljer att gå vidare. Och av lyckliga stunder får du nya fina minnen att lägga i energibanken så ur det mesta går det ändå få något positivt.

Snöblaskig söndag så här i gråa januari. Sovmorgon och sen slappefrukost i soffan innan jag begav mig iväg för en fotografering utanför stan.

Väl hemma igen blev det moussetårta och lite slökollande ( ock bölande som alltid) på Steel Magnolias, som var på tv innan ett litet svettpass på löpbandet. Alldeles för slaskigt och isigt ute för att jag ska kunna njuta av utomhuslöpning, men blev en runda tiidigare i veckan precis när ett hällregn slutade och snö tog vid.

Följer nyheterna om regeringsbildning. På allvar har det här gett mig enorma klumpar i magen sedan valdagen, om hur det ska bli.

Jag har tyckt att när inget annat funkar låt bara det parti som faktiskt rent procentmässigt fick flest röster bilda regering. Sossarna fick ändå 10 % mer än andra största parti.

Sen kände jag i december ändå glädje och hopp över att anledningen då att Centern sa nej till Löfven var att Löfven inte ville släppa Vänster, vilkt ju är det jag röstar på.

Och senaste dagarna har det alltså sett ut som det kanske blir en lösning med S+Mp med stöd av C och L med kravet att V stängs ute helt.

Suck.

Jag ger Annie lööf cred för att hon var den enda som i valdebatterna faktiskt blev helt bestört av hur Åkesson uttryckte sig. Ja jag blir alltid förbluffad över hur alla politiker kan hålla sig så lugna, aldrig en mänsklig svordom slinker ur.

Men när en som Lööf och även Björklund gör sån stor sak av att vara anti-SD ändå buntar ihop främlingfientlighet med V och att dessa två partier är "onda" och ska stängas ute...då blir jag så matt och ledsen. Ok, jag är pertisk om V , jag vet det, men att bunta ihop ett parti som har så k(r)ass människosyn..främlingsfientligt, feminismfientligt med ett ganska så jäkla inkluderande parti.. Ja hur går tankegångarna då egentligen?

I botten har jag ett sossebultande hjärta men överger nu Löfven en av grundbultarna med LAS och skydd för arbetare ja då kommer det här hjärtat krossas.

Något annat som kändes i hjärtat är att Bloggkommentatorerna nu tagit avsked av bloggvärlden. Den blogg jag följt och läst mest.

Anna-Maria och Mia som känts som tja två vänninor. Oftast har jag helt hållt med dom, de har fått mig att skratta, ibland har jag tyckt att de varit ute och cyklat, men ja de hat känts som vänner och ett sådant där par som Mia&Klara, Reuter & Skoog, Mia Skäringer & Anna Mannheimer, Fredrik & Filip.

De har gjort ett fantastiskt bloggjobb och de lämnar ett tomrum absolut.

Jag själv började blogga en tid innan dom började och ja, det är kanske bara en tidifråga innan jag också lägger ned helt. Att jag också känner att nu har jag inget mer att säga. FAst jag hoppas att det inte blir så.

Jag har sporadisk kontakt med många av de tidiga" bloggrävarna"..vi är vänner på Facebook, vi kommenterar och gillar varandras Instagram, vi hyllar och hejjar på varann i med och motgång. Vi känner inte varann jätteväl men ja det är ändå något speciellt band mellan många av oss som började blogga 2005-2007/8 och gick på de första blogawardsen och andra blogghappenings.

På samma sätt som jag heller aldrig riktigt kan stötta eller ta mig till andra bloggare som jag sett återupprepa mönster och sätt och beteende genom alla år . Hur man bara vet att "jaha nu är hen inne i de perioden och det kommer sedan komma x antal inlägg om det och det för att sedan kulminera i ett bryta ihop/offerinlägg om ditten och datten"..och sen börjar det om igen efter ett tag.

..och precis om regeringsbildningsförsök har man ju också sett genom åren en rad olika bloggare vara vänner , skapa nåt..överge varann, rygghugg, de skaffar nya bloggvänner och nya rosa bubblor och sen ovänner..Lieringar och konstellationer som skapas för uttnyttjande och vem som kan tjäna mest på vem.

Nä , nu ska jag starta ugnen och värma fryspizza med lite grillchips som förrätt.

Ledig fredag lördag och söndag hör inte till vanligheterna och dessutom inga planer överhuvudtaget dessa tre dagar. Inga krav inga måsten.

Fredagen började med en långpromenad med mamma och sedan tog jag och sambon varsin våning och varsin toalett och städade.

Belöning i form av jordgubbscheesecake.

Bokläsning, vin och snacks innan jag kockade ihop en krämig kycklingpasta. På Spåret och lite diverse serietittande.

Lördagen började som fredagen med en långpromenad med moderskapet. Vi gick och tittade på köksutställning då jag drömmer om utbyggnation och där och då fick jag smsrapport från Karin att hon i sin tur fått rapport om att Fredrik Wikingsson skulle befinna sig på stans fik. Jajamänsan djungeltrumman skallade . Karin skälv befann sig på gymmet.

Mamma hade redan tänkt att vi skulle gå och fika så vi traskade dit och mycket riktigt , när jag står och beställer min cappuccino står den väldigt långe Fredrik där och tja så ocool är jag inte att jag inte kunde låta bli att smyga upp telefonen.

Jag hann uppfatta att han var på genomresa och skulle hinna med bolaget innan han satte sig i bilen igen och så ställde han upp på en selfie med personalen .

Efter cappuccinon blev det ett bokköp innan jag traskade hem, gjorde en omelette i min omelettemaker ( gud jag älskar den) målade i nån timme, hällde upp glas vin och läste halva boken.

Vegoburgare, godis och mer serietittande med sambon.

Denna söndag har bjudit på en lattepromenad i slask med Karin, köpte hem lite frukt och bär. Tecknat och läst och snart blir det en carbonara.

Det där är en teckning från 10 år tillbaka i denna blogg. Den ska föreställa en av de största kändiscrusher jag haft : Luke Perry . Eller snarare hans rollkaraktär Dylan McKay från Beverly Hills 90210. Hela den serien är en så stor del av mina förpubertala år och tidiga tonår. Hur jag fick en bild över hur det skulle vara i skolan när man väl kom upp i gymnasiet ...självklart blev det inte alls som i serien med att hänga vid skåpen, sitta på hamburgerhak efter skolan, tillhöra inneklicken, att det fanns ett DJbås mitt i skolan eller massiva megamanifestationer så fort vi elever tyckte nåt var fel. Men ändå, serien skapade drömmar och det har för evigt satt en stilgarderob för mig mentalt med de blommiga klänningarna, skjortorna, jeansen mm.

Och i spetsen fanns den svårmodige, grubblige , djupa lite mörke och så skulle det visa sig vid blott 16 års ålder alkoholiserade surfaren Dylan McKay . Han som "valde" bort alla beautyqueens och tog MinnesotaBrenda till sitt hjärta. Han som vurmade för haven och vågorna och grät i hjärtat över nedskäpning och miljöförstöring. Med en hippiemamma på Hawaii och en pappa i fängelse som senare sprängdes till döds på en båt.

Luke Perry har gjort många fler roller än Dylan och senast har jag nostalgiskt njutit av honom som Archie Andrews pappa Fred i tvadaptionen av barndomens favoritserietidning Acke.

Och självklart ska han ha cred för sina andra rollprestationer men för mig var han Dylan. Och nu är Luke Perry död och jag måste säga recis som han fångade mitt väldigt unga naiva hjärta så blev hans död lite hjärtekrossande.

#brinnförjosefin

För mig har Josefin Nilsson mest varit Ainbusk Singers med barndomens " Jag mötte Lassie" och att de gjort en av mina absoluta favoritjulskivor. Sen gillade jag henne skarpt i "Adam & Eva". Mycket mer än så har det inte varit.

Men även jag har sett dokumentären. En fantastisk dokumentation över ett väldigt feministiskt band - tack för den ögonöppnaren. Men så också en helt hjärtskärande berättelse av och om en kvinna som misshandlades ihjäl. En sann berättelse om allt för många.

Älska mig för den jag är.. visst är det vad vi alla vill?

Men män som hatar kvinnor , ni skall aldrig aldrig annat än föraktas för vad ni är och gör.

#tystnadtagning och #metoo och alla andra ack så viktiga hashtags av samma sort och fotnedsättande att det måste fan vara bra nu, det är nog.. det var inte nån liten rörelse en engångsgrej en höst. Det var en början på nåt som måste få ett slut NU.

Vi har kommit en liten liten bit på väg. Men många många steg kvar, lång väg kvar. Det är bortom all rim och reson och logik och förlåtelse att någon ska behöva dö på detta sätt.

Att nån ska behöva vara så stark så länge för att ens överleva. Men vilken styrka att även efter sin död sedan bli upphovskvinna för en ny kraftansamling att försöka förinta mäns våld mot kvinnor.

Idag meddelade Dramaten att föreställningen med Aset läggs ned. En liten liten vinst antagligen ingen tröst.

Men våldet och hatet.. det måste ta slut nu. Och så även skyddandet, klemandet, curlandet, vurmandet och bortförklarandet för dessa män som begår det.

Något som stör mig väldigt mycket är när man förminskar en kamp eller ett brinnande engagemang genom att börja skriva/skandera/säga eller söka uppmärksamhet genom ” men det här då ? Varför görs inget mot det här då? Det här är också viktigt!”.

Allt som oftast gäller det kvinnliga kamper, rörelser eller initiativ. Av kvinnor för kvinnor.

Men en kamp utesluter väl inte en annan?

Att välja att hashtagga #brinnförjosefin utesluter inte att man även vill brinna för andra kvinnor, ickekända kvinnor, att ingen kvinna någonsin ska behöva bli misshandlad eller leva i ett destruktivt förhållande. Men någonstans måste vi ju börja. Någonstans måste lexfallen komma ifrån. Jag kan inte se det negativa i att låta det som kan få mest strålkastarljus riktat mot sig för att sedan sprida ljus nedåt, vidare , bredare.

Att nu visa att tystnadskulturen och skyddandet av män som slår är inte ok på Dramaten och låta det statuera som exempel att det är inte ok någonstans alls. Punkt.

Men som sagt det måste börja någonstans.

Att man brinner för den kampen utesluter inte att man även tycker att det är fel med misshandel av barn. Eller att man förnekar att det finns män som far illa också precis som kvinnor.

Men förminska just inte en kamp för att den genom en enda hashtag inte innefattar allt och alla. Låt den inspirera, men förminska inte. Tävla inte om vad som är viktigast eller vem som har det värst.

Jag vet inte hur många feministiska debatter eller trådar jag läst och varit i där män blandat sig i. Kvinnor som kanske kämpar och brinner för gratis mammografi eller preventivmedel och män genast ” men gratis prostataundersökning då vavavavava!?”.

Snälla Snälla män. Ta tag i era egna brinnande engagemang. Vi kvinnor har nog med att kämpa för våra egna rättigheter och viljor. Vi ska inte behöva kämpa för era också.

Men visst, jag kan förstå er handfallenhet då ni aldrig riktigt behövt kämpa i underläge på samma sätt. Nånsin.

”Men hallå, kvinnor slår också. Män blir också misshandlade”. Absolut. Svinaktigt, lömskt , ondskefullt beteende är mänskliga drag.

Men särskilj det ändå från patriarkatets makt och maktstrukturerna i vårt samhälle. Om män som får slå och bete sig hur som helst, knulla runt och strunta i ungar där, skaffa nya där, skylla på lite alkoholproblem där och sedan ändå beundras och hyllas. Kvinnor döms och skuldbeläggs på ett helt annat sätt. Av samhället. Av arbetsplatser, av medmänniskor, av motmänniskor, av kollegor, av media.

Så alla män, sätt igång och brinn. Brinn som bare den och för eera egna kamper för gemensam jämlikhet och rättvisa. Och vi alla – brinn brinn och brinn men försök inte släcka andras brinnande lågor under tiden.

"...Och i aprilkvällens sjunkande gula sol skålade hon med plommonblom. För livet. För friheten. Att åter barfota kunna släntra ut i trädgården och nästintill timme för timme skåda hur allting pånyttföds. Den starka grönskan som tar överhand över det bruna. De varma tonerna som färgar över de kalla. Kvarterets nydoppade asfalt och garageuppfarter som fylls av hemhämtade husbilar inför annalkande långhelger med doft av grillad karré och rosé i bag-in-box. Fågelkvitter och humlesurr blandat med tunga joggsteg och flåsande andhämtning. Skål för möjligheten och privilegiet att inte längre behöva frysa och låta altandörren stå på vid gavel och fylla det vinterinstängda huset med syre och låta solen strålar den vinterbleka huden rasa ut i våra fjällar..."

Ja det där var nån rödvinspoesi jag skrev härom kvällen men jag kände bara just då en sådan enorm glädje till livet, för at det änligen är vår med hela sommaren framför oss. Påsken kom och med den ett underbatrt somrigt väder och grönskan är i startgroparna för explosion av grönaste klorofyll. Den sprittande nästintill tårframkallande glädjen jag känner över friheten att nu kunna ha altandörren öppen igen och njuta av morgonkaffe och kvällste utomhus.

Den där första magiska morgonpromenaden till jobbet som fullkomligt badar i solsken till ljudet av det mest glädjefyllda fågelkviter hela vägen .

Jag har känt sliten och urlakad det senaste. Jag kämpar för att få hjälp inom vården för mina enorma mensproblem, misstänkt endometrios, blödningar och smärtor. Bara sen nyår har jag haft flera svampinfektioner, halsinfektion, influensa, nässelutslag, magproblem..bara senaste veckan en urinvägsinfektion, fler mensproblem och så idag på väg till jobbet imorse snubblade jag på nån vajer som låg på trottoaren och ramlade ..skrapade upp vänster hand och kom blodig till jobbet och nu spränger det i både handled och tumme.

Men ändå, jag ser hur trädgården, ja allt ändras varje dag, ja timme för timme. Plommon och äppelträden som slår ut allt mer i blom, syrénbusken som snart står redo att sprida sin ljuvliga doft, humlor och fjärilar ovan gräs och maskrosor oh hur min hud redan fått en mer gyllene ton...och jag äldkar det, det fyller mig med liv, energi och glädje.

Och nu är det bara dagarna två kvar av april innan magiska maj är här. Och majs första helg kommer att tillbringas i London med min karl och majs sista helg på Korfu med min bästa vän och helgerna och dagarna däremellan skall det bara älskas och njutas.

Det är en ljuvlig tid att leva.

Vi har nått mitten av maj och jag är i mitten av två resor. För tio dagar sedan kom jag hem från min första tripp till London och om 10 dagar åker jag, inte för första gången till Grekland men första gången till ön Korfu. Maj månad har hittills inte bjudit på någon värme, den kom och gick under påsken. Och även om jag är blekare än vad jag önskar så är inte majälskande jag jätteledsen över att månaden hittills inte blivit en repris på förra året.

Nej för det är ändå maj. Syrenérna har börjar blomma så smått och varje kväll hämtar jag in en kvist eller två från trädgården så att den ljuvliga doften sprids i huset.

Det är grönt ut. Sprängande grönt. Lysande grönt. Grönskan är magisk. Allt väcks till liv, det lever. Och oavsett vad temperaturen visar så är maj magisk.

Jag kom ut på en löprunda i den försomriga vackra svenska naturen och skogen efter jobbet idag. Sex härliga kilometer blev det.

Jag har så smått börjat få in några löprundor per vecka igen. Men våren har varit tung.

Som jag nämnt så söker jag vård och hjälp för alla mina menstruella problem. Smärtor, rikliga blödningar, mellanblödningar, andra diffusa smärtor. Magproblem. Plus svampinfektioner flera gånger i halvåret. Jag fick UVI för några veckor sedan. Sen har det varit andra magproblem. Nässelutslag. Halsinfektioner och influensa. Tre enorma körtlar/bulor som svullnade upp bakom örat och värkte som fanken innan London. .Allt detta bara under våren hittills. Och jag har känt mig trött och less på sätt jag inte känt förr.

Men maj..maj ger mig hopp.

Och så även löpningen. Benen kändes något tunga och sega idag men andningen och orken där inga problem alls. Och ända sedan mina blodproppar i lungorna för snart fem år sedan så har ju löprundorna varit mitt sätt att ändå checka av med min egna kropp att den i alla fall är hyfsat frisk på det stora hela. Trösten i att hade något varit helt jäkla galet fel så hade jag inte orkat springa.

Så tack både kropp och knopp ändå för att ni pallar med.

Efter löpturen satte jag mig på cykeln och åkte iväg till en av stans små livsmedelsbutiker tillika paketutlämningsställen.

Hade ett Booztpaket fyllt med bikinis att hämta ut.

Och liten stad som man bor i så man blir lätt lite tjenis med t ex butikspersonal.. Så när kassörskan frågade hur det var med mig.. där jag stod rödmosig o svettig i samma stund som jag såg den nya MArabou HAllon ligga på disken så svarade jag ”jag har varit ute o sprungit .. och nu ska jag prova bikinis men jag tar den här nya chokladen också. Måste fan va balans va!”

Och då blev det både jubel och skratt i resten av kön.

Ett härligt litet moment så där en onsdagskväll.

Men ja..det är viktigt. Balans.

Befinner mig just nu på Korfu och Nissaki Beach med Karin för vår årliga semestertripp till grekisk ö. Stället vi är på nu är helt gudomligt underbart vacker, beläget i en dal vid lummiga gröna berg och precis vid strand och vatten.

Varje år lyckas vi hitta en ny hotellpärla liiiite bättre och lyxigare än föregående år. Rummet är jättefräscht och vitt vitt vitt med påfyllnad i minibaren varje dag utöver vårat all inclusive. Vi har eget soldäck med utgång till pool och bekväma solsängar.

Vädret kunde väl ha varit bättre men det går ju inte råda på men några soltimmar per dag har det blivit.

Dock har väderleken med mycket mulet och temp kring 20 faktiskt bidragit till att vi år packade ner lite löpsko och träningsplagg så nu har vi rört på oss mellan alla buffér och alkoholintag.

Om Aperol Spritz var 2018 års drink för mig är Bellini 2019.

Utöver det plöjer vi böcker, lyssnar på poddar, har underbara feministiska samtal och analyser över sociala medieflöden och beteenden samt spaningar på våra medsemesterfirare.

Vi har det så gott så gott.

Njutet!

Livet!

Och nu kom solen igen som ska få torka min nyduschade kropp.

Jag är värd..allt.

"men sätt på dig en bh för fan"

(V)altider

fredagsfeelingen är på topp!

Abstrakt

Bloody

Happy 37

Give a fuck!

jul jul jul ända fram till , ja jul.

"a walsh family christmas"

Min inre lyxbohem har fått blomma ut

Hejdå 2018

söndagstankar om politik, bloggnostalgi och bloggpolitik

Skön långhelg med oväntad stjärnglans

Vila i frid Luke/Dylan

Tänd ett ljus , en låga , en eld och låt det ta hus i helvete!

Brinn på utan att släcka andras låga!

rödvinspoesi och majkärleken

Maj ger mig hopp

kalimera från Korfu